bestodo i ett föredrag som hölls af en bland sällskapet öfver temat: »Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd, hjälper oss att motstå onda begärelser samt bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången».
Det var ett särdeles vackert föredrag. Under det sammas uppläsande erhöll fru Charmante tillfälle att ostörd samtala med ett par väninnor och afhandla dagens on dit. Det var blott en sakta hviskning, men hviskningar kunna nog vara intressanta.
»Jag begriper ej, att man inte tillbjöd er, fru Charmante, att stå i tablån. Hvem hade kunnat bättre passa till sådant? Ni, den vackraste, den . . .»
»Ack, fröken Aurore, huru kan sådant förvåna er?» afbröt fru Charmante och rodnade blygsamt. »Inte ville man utsätta sig för ett afslag. Sannerligen jag gått in på något dylikt efter alt som passerat. Ni vet kanske inte, att vår nådige furste . . .»
Fortsättningen hviskades så sakta och föreläsaren talade med höjd stämma om tröst och sinnesstyrka under motgången.
Det var ej möjligt att höra hvad fru Charmante vidare hade att förkunna, men i fröken Aurores ögon lyste en blixt af jungfrulig vrede. Fröken Aurore närmade sig femtiotalet, men det hindrade ej, att hon kunde känna jungfrulig vrede.
»Och detta inträffar med en flickunge, som ingen människa känner, som inte är af börd, en mamsell af medelklassen, som aldrig kan presenteras. Hon får företräde framför så många med gamla anor! Afskyvärdt! . . . Huru skall jag komma till kusin Juliana?» tillade den gamla fröken för sig sjelf. »Det här odrägliga föredraget tar då aldrig slut.»
