beskärmelser och försmädliga småleenden eller stora, plumpa gapskratt.
Herrarne vid den furstliga lifvakten talade också därom och på samma sätt. När fursten gick förbi, bugade de sig till jorden. När han väl passerat, fortsatte de det intressanta samtalet.
Herrarne bakom diskarne ville ej vara sämre än andra. Äfven de visade sig invigde i hofvets hemligheter.
Herrarne vid hyfvelbänken, på skomakarstolen och skräddarbordet berättade hvar andra alldeles det samma.
Hvar och en lade litet till. Ingen tog något därifrån. Hvarför skulle man skära af det som var så intressant? Nej, hällre då skarfva till, så kunde det varda något att draga på under längre tid.
Så vardt de få ord som fru Charmante hviskat till fröken Aurore en hel kolossal affär, hvilken betraktades såsom en »Haupt- und Staatsaction» af gamle, högt uppsatte ämbetsmän, lika väl som af pigorna i köken och drängarne på bakgårdarne, gossarne i skolan och pojkarne på gatan.
Det var onekligen en intressant tid i den goda residensstaden, ty man hade något allmänt vigtigt hvarmed man kunde sysselsätta sig.
»Men, min nådiga fru Charmante!» sade fröken Aurore en dag, då hon kom på besök till sin väninna, »tror ni, att det kan ha någon grund hvad man berättar öfver alt i staden, ni vet det där om fursten och hans ynnest för la petite bourgeoisie?»
Fröken Aurore tycktes ej komma i håg, att det var hon som först inhemtat nyheten just af fru Charmante och sedan sjelf sörjt för spridningen.
»Grund eller icke grund», svarade fru Charmante,
