Fru Charmante smålog helt nådigt, men till en väninna sade hon:
»Den där herrn skall aldrig mera bli bjuden här i huset . . . Tänk, om ett sådant där hemligt sällskap verkligen skulle existera! Det vore ganska obehagligt.»
⁎
Här slutade doktorn sin läsning. Vår granne
vaknade upp. Värdinnan såg litet tveksam ut, liksom hon
icke viste, om hon skulle uttrycka bifall eller våga
komma med en kritik. De öfriga af sällskapet betraktade
hvar andra också med osäkra blickar.
»Är det nu slut, hr doktor?» frågade värdinnan för att bryta tystnaden.
»Nej, slut är det inte,» svarade han som läst, »men det torde ej vara rådligt att längre taga herskapets uppmärksamhet i anspråk.»
»Hvad heter den där historien?» frågade en annan.
»Författaren har ännu inte satt någon titel på sitt manuskript. Om herskapet vill höra mer en annan gång, så har författaren gifvit mig tillstånd att då fortsätta.»
Sällskapet teg, och snart kom Andersson och förkunnade, att soupern vore serverad.
——————
