Under en fältmanöver.
(Juli 1867.)
Fredliga idrotter hafva olyckligtvis ofta fått gifva
vika för krigiska bedrifter. Så har det också gått i dessa
dagar. Hvem tänker nu längre på kalfvarne vid
Welamsund? Och likväl voro de kalfvarne lejon för blott
en vecka sedan!
Det stora landtbruksmötet på Welamsund ansågs då värdigt att sysselsätta själfva hufvudstadens uppmärksamhet, och den prisbelönte boskapens råmande hördes med lifligt intresse.
Nu har detta för länge sedan tystnat, och man förvånar sig ej ens mer öfver att några svin icke funnos på mötet, en omständighet som likväl för blott åtta dagar sedan utgjorde föremål för åtskilliga utläggningar.
»Inga svin på ett så stort möte!» utropade med smärtsam öfverraskning flere hedervärde landtmän.
Alt glömdes dock snart, både kalfvarne som funnos och svinen som icke funnos. Det var för idylliskt för att kunna länge sysselsätta ett folk med krigiska föregåenden, det var för enfaldigt fredligt, för tråkigt.
Kanonernas dunder öfverröstade slutligen själfve friherre Knut Bonde, hvilken ännu i sista stund sökte på
