konstslöjdens upphjälpande, och den skålen står där, på det att hvar och en som personligen infinner sig må kunna kasta en blick på korten och därigenom skaffa sig närmare kännedom om familjens vidsträckta och värdefulla bekantskaper.
De glänsande korten, de som, ehuru kanske på ett ganska tjockt och glanslöst papp, prunka med glänsande namn, ligga öfverst i skålen — ren tillfällighet naturligtvis. Sedan komma de djupare lagren, de som bära helt vanliga namn, herrarne Petterssons, Lundströms och Anderssons, hvilka också hafva sin uppgift: att öka högen i skålen, att utgöra kören eller spela folk i skådespelet på förmaksbordet.
Om bland dessa många, mer eller mindre glänsande kort, skulle finnas ett och annat med namnet på en redan för länge sedan afliden person, gör det häller ingenting.
»Herskapet har ofantligt många bekanta,» anmärkte en af personlighetsbesökarne en gång, bugade sig för värdinnan och tittade på korten i skålen.
»Å, det där är bara våra allra intimaste,» svarade värdinnan blygsamt. »De ha alla också själfva varit här på visit i år.»
»Alla!» utropade gästen, och det gick en rysning öfver honom, ty han hade blicken just då fäst på ett kort, hvars egare aflidit för sju år sedan.
Frågan är endast att hafva många och vackra namn i sin skål. I brist på nya, kunna gamla göra tjänst. Egentligen är ingenting nytt under solen. Historien om prestfjärdingen är icke någon myt.
Så är det äfven inom sällskapsverlden, en smula prestfjärding äfven där. Det är ondt om nya lejon. Det var rysligt länge sedan någon ny sällskapsdans uppfans.
