Kan man möjligtvis arbeta i hop en liten ny tur i kotiljongen, tyckes det vara det högsta, hvartill man nu för tiden kan komma. C’est triste, sade Markowski, den store dansmästaren i Paris.
Hvilka andra tider var det icke, då polkan var ny, mazurkan en import af färskt datum, och den ena »nouveautén» efter den andra jagade öfver golfven i våra danssalar!
Då var det lif och verklig rörelse i sällskapsverlden.
»Aldrig har jag sett ett sådant nyår,» sade fru Pettersson, grosshandlarens fru.
Det var alldeles det samma hon hade sagt flera år förut. Prestfjärdingen i en grosshandlarfrus mun.
»Vår stora middag måste vi likväl ha,» tillade hon. »Du tycker nog som jag, kära Karl.»
Hon vände sig till sin man, som satt och bläddrade i statskalendern bland kommendörer af kongl. Vasaorden, första klassen.
»Hm, Lundström vardt kommendör redan för ett par år sedan . . . Hva’ sa’? Vår middag, ja. Det är klart, fastän det kniper i år, skall jag säga dig.»
»Två hundra bjuda vi,» förklarade frun. »I matsalen proppa vi fyrtio eller femtio. Så ha vi förmaket som rymmer tretti, mitt rum med femton, ditt med tio . . .»
»Ja, om man räknar platsen också ofvanpå chiffoniern.»
»Sängkammaren får väl ta emot tjugu. Det där gör väl omkring hundratjugu. Det blir således lagom att bjuda två hundra.»
Två hundra bjudas.
Det är naturligtvis »gående bord», ehuru hvarken bord eller gäster komma ur fläcken. Där man står, där
