står man och kan ej annat. Har man kommit öfver en tallrik, får man vara glad.
»Herre, det är ondt om tallrikar!» förklarade en vaktmästare, då någon höfligt frågade, om det ej vore möjligt att få detta icke alldeles öfverflödiga underlag för steken. Och likväl hafva vi både Rörstrand och Gustafsberg!
Någon har föreslagit, att det i bjudningsbrefvet eller på bjudningskortet måtte sättas ut, om gästerna skola hafva tallrikar med sig eller icke. Det behöfs ej mer än ett litet obs. i ena hörnet af kortet: »Med tallrik» eller »Utan tallrik».
Bäst vore väl äfven att i bjudningen gåfves till känna, om bordet skulle vara »sittande» eller »gående». Då viste man också i det afseendet hvad man hade att rätta sig efter.
Hvarför icke lika gärna bjuda på en galopperande middag? Nej, det är sant, det förbjuder utrymmet i våra dock icke alt för små svenska lägenheter. Liksom det finnes skeppsstufvare som hafva till yrke att i handelsfartyg ordna lasten på bästa sätt, så kunde den svenska middagsbjudande allmänheten behöfva några konsterfarna personer till sällskapsstufvare, hvilka skulle hafva till uppgift att kila fast gästerna i upprätt ställning i lastrummet, d. v. s. i matsalen och alla de andra rummen, i hvilka det ätes eller där det åt minstone lär vara afsigten att äta. Utan sällskapsstufvare går det aldrig för sig på längden.
»Men man kan väl inte oupphörligt sysselsätta sig med gående middagar?» anmärkte en främling på nyåret.
Visserligen icke. Man har många andra sysselsättningar. Man har aktiebolagen, bankerna, de bildande
