Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113
PÅ NYÅRET.

kan väl varda det ännu en gång, ty han skänker förmånen att på lediga stunder få umgås med aflidna ryktbara personligheter.

En liten leksak som var modern för några år sedan kallades den romerska frågan, en gordisk knut af järn hvilken man ej fick afhugga, utan nödgades med diplomatiskt tålamod och en knipslughet som egentligen icke finnas annorstädes än i utrikeskabinettet i godo upplösa. Men den romerska frågan där nere i Italien höggs verkligen i tu af Vittore Emanuele, och sällskapslifvet måste roa sig med något annat.

Hvad hafva vi nu egentligen? Ingenting! Vi roa oss ej ens åt bokstafsspel, som dock förr orsakat så mycket gladt hufvudbry i sällskapskretsarne, men nu anses alt för barnsligt. Åt bouts-rimés skratta vi utan att kunna skrifva hvarken rim eller räson.

Hvad skall man säga om ett sällskapslif som icke vill roa sig, hvarken med bilboquets, potichomani, borddans eller psykograf, som tröttnat vid den romerska frågan, föraktar bokstafsspel och skrattar åt bouts-rimés?

Så ser det ut i Stockholm på nyåret. Men har man roligare på andra ställen? Svårligen. Vi hafva åt minstone Berns salong och Blanchs kafé. Hvad har man i Skeninge? Så hafva vi ju också, liksom Skeninge, kortspelet, punschdrickningen och strumpstickningen med eller utan cigarrök, för att nu icke tala om dansen, icke borddansen, utan den själfverkande sällskapsdansen, hvilken äfven i saknad af nyheter, sådana som polkan och mazurkan en gång voro, dock alltid blifver ny, åt minstone för den som är ny i sällskapsverlden, den som räknar aderton år eller kanske till och med tjugu och som finner det lika roligt på nyåret som på senåret.


——————

8