men aldrig har jag känt mig så förkrossad som på denna slädpartidag med hällregn. Du som är min bästa vän och som jag aldrig, aldrig skall glömma, skulle jag också i alla mina dar stanna i Stockholm, du kan må hända fatta mina känslor.
Onkel var förargad, men det var icke för slädpartiets misslyckande, utan för att skogskörslorna vid bruket som han har i Bergslagen icke kunde göras i töväder. Gud, så prosaiskt! Att någon kan tänka på skogskörslor, när det är fråga om slädparti!
Tant var för underligt lugn och talade nästan mer om Fehr i Storkyrkan än om vår gudomligt roliga tillställning. Lydia såg ond ut. Gunhild bara gret.
»Det faller af sig själft, att intet slädparti blir af,» sade tant, »och det tjänar därför till ingenting att ni klär er, flickor.»
Men se, det gjorde jag ändå, trots tants alla invändningar. Jag tog på mig mitt nya pelsverk och satte mig vid fönstret. Du milda, hvad det skvalade ur rännorna! Och så gatan såg ut!
»Men hvad är det?» skrek jag till helt hastigt. En släde, en riktig släde med både hästar och nät och en elegant herre i kokett pelsmössa och en liten nätt lifpels med snören. Han körde så att det gnisslade om medarne, och vattnet från gatan stänkte öfver hela nätet, medan vattnet ofvan från sköljde öfver både hästar och herre.
Det var icke hr Z. Det var löjtnant Y. som skulle köra för Lydia. Trogen sitt löfte, infann han sig på utsatt klockslag utanför onkels port. Han slog ett par praktfulla smällar med piskan, men ljudet öfverröstades af hällregnets smattrande.
