öfver ens om, att det vore bäst, om vi kunde få hyra en ångslup för att fortsätta ett slädparti som vi väntat oss så mycket nöje af, men förslaget sattes dock icke i verket.
Men så led klockan till sju. Skulle vi gå på spektaklet? Tant förklarade, att efter som det ej blifvit något annat nöje af, kunde vi gärna gå och höra på kandidat Arvesens föreläsning. Förslaget smakade oss flickor ej synnerligt, men vi vågade icke göra invändningar, utan klädde oss efter omständigheterna och kröpo in i en droska. Onkel hade sagt ifrån, att han visst icke släpte till vagnshästarne i ett sådant väder. Så foro vi till föreläsningen. Det var i slöjdskolans stora hörsal.
Vet du, kära Malla, det var för besynnerligt, men jag hade icke länge hört på Arvesen, förr än jag glömt både den löjliga synen af kunglig sektern under paraply på slädparti och den hyggliga löjtnanten i hans nätta pelsmössa. Jag förargade mig icke längre öfver att herr Z. varit så oartig och försummat mig. Alt det där var bara småsaker, tyckte jag. Så upptagen hade jag blifvit af det ovanliga föredraget. Lydia och Gunhild tycktes vara lika allvarligt stämda.
När vi åter kommit hem och sutto omkring vårt trefliga tébord, talade vi icke om det misslyckade slädpartiet, utan bara om Arvesens föreläsning.
»Pappa har ju blifvit bekant med kandidat Arvesen?» sade Gunhild. »Skulle pappa inte bjuda honom hit en afton?»
»Jo-o, det kunde nog gå an,» svarade onkel, »men jag undrar, om han spelar préférence.»
»Det kunna vi inte tro,» utropade vi flickor på en gång, och vi skämdes nästan öfver frågan.
