sitt vanliga spirituela sätt vinna uppmärksamhet för fredens värf. Krigstrumpeterne skallade, trummorna hvirflade, kommandoropen hördes i hela Stockholms län. Kriget rasade i hufvudstadens granskap.
»Lefve kriget!» utropade stockholmaren, »nordens parisare», och skyndade från lästen, synålen och hyfveln, från disken, pulpeten och ämbetsverket, ilade från alt samman med den »bravour» som är honom medfödd. Han sprang med andan i halsgropen ut till Ladugårdsgärdet eller tog vägen genom Roslagstull.
»Herre gud, jag kommer för sent», skrek han till en vän som han mötte på Träskängen. »Först måste jag ut till Ålkistan för att se på dimman som hindrar flotiljen att landsätta förstärkningstrupper. Det står i programmet, att det skall bli mist vid Ålkistan, och det måste jag se. Jag har aldrig sett hur man gör sjötjocka, för jag bor midt inne i sta’n. Se’n följer jag med prins Oskar och drifver fienden från den ena ställningen till den andra, ända till dess jag får honom fast på Svartsjölandet. Där går jag öfver på fiendens sida, sällar mig till general Björnstjerna och drifver prinsen till baka till gärdet. Man måste alltid se till, att man är på den sida där segern vinnes.»
Och så rusade hr Pettersson vägen framåt, förbi Albano, Kräftriket och Experimentalfältet, till dess han fastnade på vägen vid Frescati.
Det hällregnade, men det gjorde ingenting. I krig får man ej vara så nogräknad. Klockan har slagit sju på morgonen, men ännu ser hr Pettersson icke till några trupper.
Tänk, om han skulle ha tid att springa till baka till staden och öppna boden, innan slaget började! . . .
