pocula eller en föreställning af den nyaste operan, den nyaste för oss, om också icke för Europa.
Vi som alldeles icke äro afundsjuka och hvilka liksom lykttändarne, presterne och åkarne veta att vi måste vara på vår plats, vare sig att denna är en predikstol, en kuskbock eller en snällpress, vi vilja gärna glädja oss åt den öfriga mänsklighetens ferier. Tidningsskrifvarne göra det så mycket hällre som det kan hända, att en och annan brinnande fråga också får påsklof, och det är alltid till fördel för den stackars tidningsarbetaren, till stor lättnad för dem som hafva till näringsfång att sysselsätta sig själfva och kanske ännu mera andra med politiska rykten, sammanställningar, utfunderingar samt hopläggningar af liknande skäl och bindande omständigheter inom statskonsten. Detta är ett af de allra svåraste och otacksammaste handtverk i hela samhället.
Hvilket arbete är det icke att lyssna till hvad alla andra »väl underrättade» hafva att förkunna, i synnerhet som det händer, att dessa måste uppsökas på de mest olika ställen, än i ämbetsverken, än på Kung Karls kafé, än i bankerna, på tidningsbyråerna, i de enskilda kabinetten, på parkett, i foyern — om vi hade någon — i östra allén . . . gud vet hvar.
Har man lyckats göra en någorlunda god skörd, ej sällan under medelmåttan, får man själf sedan hafva besväret med att tröska och skilja agnarna från hvetet. Det är icke lätt att veta hvad som är agnar och hvad hvete. Man måste vara mycket stark i den politiska varukännedomen. Efter tröskningen skall man samla i hop alt, och så kommer bakningen, det vigtigaste af hela tillverkningen. Förstår man ej att låta baket väl jäsa, att sätta till smakliga kryddor och gifva det hela
