de en på stapeln stående galeas, läto däruti insätta en af Owens oscillerande maskiner om 22 hästkrafter och satte detta fartyg, det äldsta med namnet Norrköping, i gång genom Södertelge kanal för att underhålla förbindelsen med hufvudstaden. Men fartyget var nära 11 fot djupgående och styrde icke väl samt rymde ej ved för mer än en half dags fart i sänder, och då behöfdes dock minst två långa sommardagar för vägen mellan Norrköping och Stockholm.
Hösten 1821 gjordes en sådan resa, som började på tisdagsmorgonen och slutade på torsdagseftermiddagen. Första natten låg fartyget öfver i Rågsundet i Nyköpings skärgård och den andra i Södertelge kanal. Ved intogs dess utom i Oxelösund och vid Bokö. Ingenting gick sönder, hvaröfver stor förvåning uppstod, och blott då och då stoppades maskinen för någon orsak, då den liflige kaptenen, som ansattes med frågor af de ängsliga passagerarne, höll ett tal till de församlade och hvarje gång utropade:
»Hören I, passagerare, gifven Er till freds, för vi hålla bara på att samla ånga, men det skall sedan bära af med ens gående gång.»
Om samma fartyg berättas det besynnerliga, att det på resa till Norrköping utanför Näfveqvarn började styra snedt, och då någon förmälde sig hafva hört något plumsa i sjön, stannades farten, hvarvid man varseblef att det ena hjulet fallit af axeln och gått förloradt . . . »Ljuger jag, så ljuger styrman».
En resa mellan Norrköping och Stockholm betraktades den tiden som en mycket lång sjöfärd, och att komma lyckligt fram, utan svårare äfventyr, ansågs som högst märkvärdigt. Då vädret var vackert, stod större delen af dagen en bål på fönsterkappen, omgifven af
