Nej, det går väl icke för sig. Det kunde hända, att man började utan honom.
»Nå, gud ske lof, där komma de ändtligen?»
En afdelning gamle hederlige båtsmansgubbar från Småland kommer släpande på två kanoner.
»Ptro!» kommenderar officern.
Gubbarne stanna och pusta.
Hr Pettersson faller i hänryckning öfver att ändtligen få se något krigiskt.
»Å, det är schangtilt!» utropar han. »Riktiga båtsmän och riktiga kanoner! Tappre landsmän, vi skola hålla i oss. Hvarmed kan jag tjäna fäderneslandet?»
»Har herrn någon tuggtobak?»
»Ja, gud bevar’s, äkta amerikansk, prima vara, godt pris och rabatt, om man tar flere rullar på en gång . . . Men på mig har jag ingen, bara hemma i boden.»
Officern smackar åt dragarne. Båtsmansgubbarne spänna i, taga ny fart på den slippriga vägen och knoga af med kanonerna i hällregnet, styrande kurs ned åt Brunnsviken, midt emellan Gustafsborg och Armfelts gamla Frescati.
Vår vän från Stockholm skyndar däremot vidare, framåt Ålkistan, där dagens öde skall, såsom han tror, afgöras.
»Här skall slaget stå!» utropar han och sjunker utmattad ned på bron öfver Ålkistekanalen. »Här skall jag också deltaga i striden, icke som skarpskytt, men som frivillig i hären. Folkväpningen skall i mig finna en riktig schweizare, fast jag egentligen är minuthandlare.»
Men hvar är dimman? Regn är det nog, och det i stora floder, men någon dimma står ej att upptäcka.
Det måste dock vara dimma, fastän man ej kan se henne.
