glas och sångare. När ved skulle intagas, hade passagerarne god tid att gå i land och leka i det gröna. Någon mathållning fans ej om bord, utan hvarje familj medförde sin väl försedda matsäck samt bjöd därur sina vänner eller om bord förvärfvade bekanta.
Emellertid hade sådana ångbåtar som Yngve Frey och Braut Anund kommit i gång och visat, hvilka fördelar kunde på Mälaren erhållas med ångfartyg framför s. k. Arboga-jakter, hvilka aldrig seglade, om ej vinden var mycket god och »lagom stark», och dess emellan lågo stilla vid någon af farledens oräkneliga krogar: Essingen, Petersberg, Rostock, Bockholmssund o. s. v.
Braut Anund var något rank, men försågs med ett slags utbyggnader som kallades sufflörer samt fick sedan två gånger byta om namn, först till Frithiof och sedan till Örnen, under hvilket senare namn han slutligen gick mellan Stockholm och Enköping ända till år 1844.
Yngve Frey var däremot styf och pålitlig. Han fördes många år af den försigtige kapten Tarmouth, hvilken då det blåste hårdt på Björkfjärden aldrig fortsatte resan däröfver, utan förtöjde fartyget vid närmaste landningsplats, med alla de försigtighetsmått som fordom användes af Ostindiefararne.
År 1822 började ett nytt, med fyra master tackladt ångfartyg sina resor mellan Ystad och Stockholm, beräknadt i synnerhet för kreaturstransport från Skåne och därför stort och rymligt, men med endast 22 hästars maskin. Det kallades Carl Johan, och konungen själf lär hafva haft aktier däruti.
När »Carl Johan» på en af sina resor inomskärs arbetat sig fram från Landsort till Kalmar och därifrån ångade vidare söder ut, möttes fartyget utanför Ölands södra udde af den där ganska vanliga sydvestvinden
