Oljudet växer, sången öfvergår till tjut, harpan har tystnat, men genom tjutet skär skrällen af sönderslagna tallrikar eller annat krukmakargods, hvarpå höres dånet af tunga, trampande steg, ett oroligt kringtraskande, alt häftigare, vildare, ett springande på fläck, tyckes det, ett dunsande bland hiskliga svordomar.
De i sångarkriget deltagande äro många, det kan man höra, och alla vråla de enstämmigt. Då och då höres ett gält skratt, en ohygglig munterhet från en sprucken kvinnoröst, som skär igenom hjärtat, men skrattet förvandlas till skrik och gråt. Stampandet och vrålandet tilltaga, Hela huset darrar, men står likväl upprätt. Bjälkarne äro starka.
Det tyckes vara en strid på lif och död i våningen inunder. Den egennyttige resande som fått sitt sofrum ofvanpå detta pandemonium hoppas, att kämparne snart skola slå i hjäl hvar andra samt att tystnad därefter må inträda, men den svenska hjälteslägten är ihärdig och seg. Man fortfar på samma sätt i flere timmar. Det är således ett äkta bondkrogsslagsmål, tror man, och vänder sig oroligt på sitt plågoläger. Att sofva är omöjligt.
Slutligen tyckes det på ljudet som skulle den ene efter den andre af kämparne kastas ut. De måste hafva funnit sin öfverman. Därefter fortsättes oväsendet utanför huset, men betydligt mattare. Det aflägsnar sig, dör bort, och den uttröttade resande somnar ändtligen, men han har icke sofvit länge förr än någon bultar på dörren.
Det är uppasserskan som förkunnar, att man måste stiga upp, så vida man vill hinna med tåget till Halsberg. Man rusar ur sängen, men känner sig lika tun i hufvudet som skulle man själf hafva deltagit i det nattliga uppträdet i bottenvåningen.
