Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Folknöjen som försvunnit.
(Okt. 1874.)


»Hr X. är död,» heter det.

»Då ska’ vi ha oss en vacker begrafning,» säger fru Pettersson. »Herre, min skapare, hvad den där Stjerneld hade för en sorglig jordafärd! Det är riktigt synd och skam att narra ut folk för sådant elände. Jag tror det inte var tio personer i processionen. Och han var ändå excellens. Nej, tacka vet jag skomakarns där i hörnet! Där fans uniformer, och en riktig stadsmajor gick i främsta ledet. Skall man dö, skall man väl också ha en hederlig begrafning.»

»Frun säger just något. Jag försummar aldrig någon begrafning. Det har jag inte gjort på åt minstone tjugu år. Bjuden har jag inte ofta varit, det är sant, men processionerna har jag sett ändå, och har det varit någon möjlighet, har jag också trängt mig fram för att höra hvad presten sagt. Det är alltid så vackert och rörande.»

»Det är det visst, det, och mången gång har jag först genom prestens liktal fått reda på den aflidnes stora förtjänster. Men det är skada, att man inte får gå och se på lik nu för tiden. Se, det var härligt, när jag var