obehöriga, men de som förut funnos där, några hundra räddare, inringades och stördes ej i sitt arbete.
Alla skreko, alla befalde. En och annan liten vattenankare infann sig. Efter lång väntan kommo några större sprutor.
»Ur vägen! Här kommer kungen!»
»Se där är prins Oskar!»
»Och prins August också!»
De kungliga fruntimren synas däremot icke. Det var dock en af kunglighetens i Sverige företrädesrättigheter att på nära håll få se eldsvådor och hvad som där tilldrog sig till folkets förlustelse.
Befäl och kommando saknades icke. Alla myndigheter infunno sig. Kungen kommenderade, prins Oskar kommenderade, öfverståthållaren kommenderade, underståthållaren kommenderade, polismästaren, öfverkommendanten, kommendanten, poliskommissarierne, öfverkonstaplarne, konstaplarne, assistenterne, brandadjutanten — alla kommenderade.
Unge herrar som vid midnatt lemnat kaféerna höllo sig bredvid elden, så nära den besvärliga hettan medgaf, och de tillverkade nya ordlekar eller värmde upp de gamla vid lågorna. De hade mycket roligt.
Vattenåkarne körde midt upp i högarne af de räddade möblerna.
Kras, kras!
Återstoden af räddningen var fullbordad. De arme egarne till dessa möbler, många och mödosamt genomarbetade års besparingar, voro kanske tiggare i den stunden. Hvarför hade de icke assurerat? Fråga liknöjdheten, fråga också medellösheten!
Svordomar, ohyggliga skrik, kvickheter, skrattsalvor . . . Elden var släckt, det vill säga, att huset brunnit
