förströelse. Vi ha inte haft något roligt sedan vi voro och sågo på »Flickorna Blom». Men du kommer inte och bjuder oss gå med dig för att se på en så stor eldsvåda. Inte kunde vi ge oss att springa till dig, som bor vid Skeppargatan. Ditt uppförande är mer än märkvärdigt. Hedda gret hela afton, och jag tror inte, att det lönar mödan att du kommer hit så snart, när du inte kom i går afton.»
Alt detta för att man icke mera klämtar! Hvarför då genom klämtning vid Tyska kyrkans brand väcka förhoppningar, som sedermera ej uppfylts? Är det ordning, det, i ett stort samhälle, i en rikshufvudstad med 165,000 eller åt minstone 152,000 invånare? Nu var det en lycka, att eldsvådan på Kungsholmen inträffade en tidig eftermiddagsstund, så att man icke låg och sof. Vi vilja väl hoppas, att det förderfliga »sofva middag» ej mer brukas i vårt bildade samhälle. Man var i allmänhet på benen och så snart man såg skenet, i fall man hade sina ögon åt det hållet och icke såsom kamrern och unge hr Gösta lefde alldeles oberoende af skenet, så ilade man ned till Vasabron och profvade af den för andra gången. Nu må väl den bron hafva visat sin hållbarhet. Men om eldsvådan inträffat på natten! Huru många hade då fått profva Vasabron? Låt oss icke tänka på det!
——————
