Innan Stockholm fick spårvägar.
(Nov. 1874.)
»Stockholm får aldrig några spårvägar,» hette det
för få år sedan.
»Nej, det är för backigt,» tillade man.
För ännu längre till baka sade man det samma om Sverige och järnvägarne.
»Jag skulle aldrig vilja åka på järnväg,» sade fröken Beata för trettio år sedan. »Jag skulle sitta med hjärtat i halsgropen, och det kan väl inte vara roligt.»
»Järnvägar äro bara gjorda för att förderfva folk,» sade fröken Julia vid samma tillfälle, »och jag riktigt afskyr dem.»
»Å, ni kunna vara lugna, flickor,» sade patron X., fröknarnas pappa. »Sverige får aldrig några järnvägar. Det är det alldeles för bärgigt till.»
»Ja, vet pappa, det tycker jag just är en skön sak,» yttrade fröken Beata, och alldeles det samma hördes från fröken Julias ungdomliga läppar.
»Det är grufligt hvad det här går långsamt,» sade fru Y., som fordom kallades fröken Beata, då hon några och tjugu år senare åkte på järnväg in till Jönköping
