Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152
INNAN STOCKHOLM FICK SPÅRVÄGAR

Sveriges hufvudstad hade endast omnibusar mellan Slussen och Kungsbacken. Då skrefs i Dagbladets krönika:

Allmänheten uppmuntrar icke synnerligen omnibusväsendet i vår stad, men omnibusbolagen uppmuntra just ej häller allmänheten. Det är så lagom muntert att fara i en omnibus i Stockholm. En insändare i Aftonbladet har klagat öfver, att det icke finnes några väntningssalar vid omnibusliniernas ändpunkter. Klagomålet torde vara ganska befogadt, ehuru en annan omnibusfarare i ett annat nummer af tidningen erinrat, att sådana väntsalar skulle kosta 1000 kr. om året. Man behöfver vänta blott 15 minuter, heter det. Blott 15 minuter! Men det händer dock, att man nödgas vänta bortåt 30, ty den vagn som far Nygatan går blott hvarje half timme, och i fall man ämnar sig till den gatan, har man väl icke lust att stiga upp i den närmast afgående, i fall dennes väg går öfver Skeppsbron.

Men äfven om väntan skulle vara endast 10 minuter, så kunna de minuterna i 20 graders köld vara tillräckligt obehagliga, synnerligen för gamla eller sjukliga personer.

Låt oss dock icke uppehålla oss vid stationen, i fall det är möjligt att komma därifrån! Bolaget har naturligtvis icke råd att bjuda på några bekvämligheter. Se, där kommer omnibusen ändtligen! Den vänder och gör sig i ordning att åter afgå, när klockan slår i Adolf Fredriks kyrka. Man får ej fästa sig därvid, att konduktören kanske har något att uträtta i Wallins kryddbod och att afgångstiden därigenom fördröjes. Slutligen sätter huset sig dock i gång. Om det icke är något fortskridande, är det dock ett skridande framåt.

Nu gäller det att betala sin färdsafgift, men det är icke alltid så lätt, i fall man ej är försedd med jämna