pengar. Vanligtvis får man nöja sig med att erhålla till baka en omnibuspolett. Det var till och med en tid, då den stränga förordning fans, att den åkande skulle hafva antingen polett eller jämna pengar, ty all växling var förbjuden.
Det skrider framåt, men skakningen saknas icke. Under det konduktören sysslar med slantar och poletter, — räknekonsten är svår — ser han icke, att en person på gatan vinkar och vill komma med. Den vinkande ropar och springer efter omnibusen, men det hjälper icke. Har konduktören icke sin uppmärksamhet vid slantar och poletter, så har han nog något annat att fundera på. Än frukosterar han, än intager han en lätt goûter af ett äpple eller något dylikt, än leker han med någon hund som vill springa i kapp med omnibusen, än gör han fingertelegraf eller räcker lång näsa åt andra barn på gatan. Konduktören är själf ett barn. Endast under de få från nyss nämda sysselsättningar lediga ögonblick skänker han någon uppmärksamhet åt dem som åka eller som springa efter omnibusen och bönfalla om inträde.
Den som någon gång varit i London vet, hur en rättskaffens omnibuskonduktör bör uppföra sig, huru han skall hafva blick för alt inne i omnibusen. Om konduktören i London ser på långt håll en person som tyckes hafva lust att följa med, stannar vagnen på ögonblicket, och den farlystne inväntas. Tycker konduktören, att en vandringsman ser trött ut eller har stor brådska, uppmuntras denne med ord och åtbörder att stiga upp i omnibusen. Konduktören är uppmärksam, vaksam, artig och förekommande och glömmer aldrig hvad tjänsten ålägger honom.
Sådan är omnibuskonduktören i sin fullkomlighet. Hans yrkesbroder i Paris är också en flink karl, men
