ungdom. Handledning i studiet saknas icke. Det är icke längre sedan än den 8 september 1874, då riksmarskalken utfärdade en rundskrifvelse i ämnet. Rätt för fruntimmer att anmälas till presentation vid svenska hofvet tillkommer förutom, såsom af ålder varit sed, fruar och ogifta döttrar till svenske adelsmän samt till äldste söner af adelsmän af här i riket efter den 6 Juni 1809 adlad ätt, jämväl ock fruar och ogifta döttrar till personer som icke äro svenske adelsmän, men hvilka innehafva värdighet, ämbete eller tjänst medförande generaladjutants rang eller där utöfver.
Nu kan det hända, att det icke finnes någon generaladjutant att tillgå. Så är förhållandet för närvarande och det var så äfven, när riksmarskalken utfärdade sin rundskrifvelse. Detta kan synas ganska kinkigt, men har man åtnjutit någon undervisning i rangordningen — åter en påminnelse om en sådan undervisnings nödvändighet — så vet man, att generaladjutanter, vare sig att de finnas eller icke, tillhöra rangordningens tredje hufvudafdelning, de nyss nämde tromännen.
När generaladjutanter nämnas, så tänker den upplyste och i rangordningen hemmastadde icke nödvändigt på en viss herre i en viss uniform, utan på något samhällshögt i allmänhet, ett skimmer af guldbroderi och kunglig nåd, alt för idealiskt för att behöfva taga kroppslig form, kanske endast en sublim abstraktion, med ett ord: sjette klassen! Generaladjutanten behöfver alldeles icke vara lefvande. Det är nog, att han är ett begrepp.
I det begreppet inrymmas också biskopar, expeditionschefer, kabinettssekreterare, öfverintendenter och hofvets ceremonimästare m. fl. De som äro nog lyckliga att vara gifta med sådana tromän kunna föreställas på hofvet, äfven om de ej äro hustrur eller ogifta döttrar
