Och af det stora kriget har jag inte fått se ett fnask, inte mer än båtsmansgubbarne i morse . . . Se här, tag och vrid vattnet ur mina kläder och försök, om du kan få stöflarne torra till i morgon bittida. Det vore väl fan, om jag inte skulle få se fältmanövern i morgon häller. Du skall väcka mig klockan precis tre, och så skall du ta nycklarne och öppna boden klockan fyra, så att man kan se, att rörelsen inte tagit slut . . . Nej, rörelsen börjar i morgon igen, i daggryningen vid Bällstabro. Dit måste jag ge mig af.»
Efter en orolig sömn, fyld af drömmens trumhvirflar, spratt han upp, i det han tyckte, att man ville taga honom tillfånga.
»Jag ger mig aldrig!» ropade han i sömnyrseln, under det bodgossen sökte sätta lif i honom.
»Patron skulle ge sig af klockan tre, och nu är hon slagen half fyra.»
Han fick åter stor brådska och skyndade till fots till Bällstabro. Efter flere timmars tröttsam vandring kom han till det ställe där trupperna, enligt hvad han förmodade, skulle vara lägrade, men han fann icke ens en tornister.
Han förskräcktes och trodde, att han åter kommit för sent. Lyckligtvis kom han in i skogen, söder om Bällstabro, och fann sig plötsligt midt bland general Björnstjernas trupper som där dolt sig.
Det var ej alldeles efter uträkning, ty hr Pettersson ville ej gå på den generalens sida, förr än krigslyckan förklarat sig mot prins Oskar.
Men hvad var att göra? Han måste foga sig i sitt öde och fick således hela dagen retirera med kåren B samt följde denne på aftonen till Drottningholm, där han frågade, om icke träffningen snart skulle börja.
