af svenska adelsmän. Men om den sålunda på hofvet en gång lyckligt och väl förestälda fruns man af sjette klassen skulle dö och hon gifta om sig med en mandarin af lägre klass, huru går det då?
Är hon då presenterad eller icke?
Hon är icke presenterad! Det står tydligt i riksmarskalkens skrifvelse. Hennes »presentation anses förfallen» står det. Då är det som hade hon aldrig sett hofvet.
»Hustrun följer mannens tjänst», står det i en gammal kunglig resolution af den 4 december 1680, »eftersom K. M. vill hafva det samma stabilieradt och förordnadt, så att härvid inga andra konsiderationer än chargerna gälla skola; men de som ogifta äro hafva rangen sins emellan efter åldern och som de äro gamla.»
»Som de äro gamla» . . . det är försåtligt.
Bruket har dock stadgat rang, oberoende af den som tillkommer deras män och fäder, för öfverhofmästarinnan, hofmästarinnan hos drottning eller enkedrottning, och statsfruar, hvilka alla hafva rang i öfverklassen, d. v. s. lika med statsministrarne och riksmarskalken.
Sådant där måste en bildad människa och god medborgare eller medborgarinna hafva reda på. Det måste inplantas redan i skolan. Hvarför har man icke en rangkatekes med frågor och svar? Läraren frågar t. ex.:
»Hvad vet lilla Bertha om hofmästarinnorna hos deras kungliga högheter?»
Om Bertha är en liten snäll flicka som kan sin katekes, så svarar hon: »De äro liksom generallöjtnanter, viceamiraler, justitieråd, med mera sådant.»
»Nå, kammarfröknar då?»
»Lika med generalmajorer och landshöfdingar.»
