Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/173

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
162
FORNTID OCH FRAMTID

»Skulle banken inlösa en krona med guld? Huru skulle banken då bära sig åt? Nej, tack, farfar lilla! Nu kan det vara nog med det skämtet.»

Det hjälper icke, att den gamle försäkrar, det någon inlösning aldrig kom i fråga, enär man ansåg själfva papperslappen såsom mynt och alldeles icke ville hafva något verkligt sådant, ty på den försäkran tro barnbarnen icke, och så kommer farfar att stå där som en gammal toker, hvilken icke vet hvad han pratar eller hvilken velat göra sig intressant med ett misslyckadt skämt.

Det är hvad framtiden kommer att tänka om saken. Men så kommer hon naturligtvis också att i sin ordning utskrattas af en ännu längre bort liggande framtid, och så i oändlighet. Det är detta, som får trösta oss, under det vi ännu slitas med de slitna papperslapparne och skrapa dem till samman för att gälda de dryga hyrorna och de dyra lifsmedlen.

Att Stockholm någonsin kunnat undvara spårvägar, skall också i en framtid anses såsom nästan otroligt.

»Huru bar man sig åt då för tiden?» skall det tjugonde århundradets ungdom fråga.

»Man gick», svara de i det nittonde århundradets krönika hemmastadda.

»Gick man!» utropar framtidsungdomen. »Det var ett förskräckligt slöseri med tid. Att gå från sina hem vid Roslagstull och Drottning Kristinas väg eller från villorna mellan Hammarby och Skanstull ända in i det inre af staden! Ty det var ju i det inre af staden som ämbetsverken och handelskontoren då lågo?»

»Ja visst, men man bodde alldeles inte i Stockholms utkanter. Där hade man sina tobakslador och afstjälpningsplatser samt en och annan usel koja. Man bodde