Kuskarne fingo på 1870:talet en för dem alla liknande klädnad, som i början också var tämligen snygg, men snart förföll. Kuskarne själfva voro stundom höfliga, i fall de fingo duktigt med drickspengar. Men hästarne åtnjöto ingen annan uppmuntran än med piskan och sågo ofta modfälda ut. På dem tänkte för öfrigt ingen människa, och ännu mindre kunde man tro det vara möjligt, att en tid skulle komma, då spårvagnar framskaffades med ånga på dittills oupptagna vägar. När man inte hade råd att åka med droskor, hvilket var händelsen med de allra flesta af hufvudstadens invånare, gick man öfver de längsta sträckor och slösade bort en dyrbar tid.»
»Nå, men hur fortskaffades posten inom Stockholm från den ena stadsdelen till den andra?»
»Brefbärarne knogade till fots naturligtvis. Inte hade postverket då råd att låta dem åka. Det rörde inte postverket, tyckte man väl, och brefmottagarne fingo gifva sig godt tålamod. Inte var det så noga, om brefven kommo fram några timmar förr eller senare. Det var i medlet af 1870:talet som man bygde det nya posthuset, hvilket snart därefter utdömdes såsom otillräckligt.»
——————