Herr Mörk och herr Munter.
(Maj 1875.)
»Nå hvad sägs?» Det är naturligtvis väderleken
frågan gäller, och det är hr Munter (icke Jeremias, utan
Hilarius Munter) som frågar.
»Å jo», svarar hr Mörk och ser icke särdeles förtjust ut.
»Hvad behagas? Skulle ni händelsevis inte vara nöjd? Vill ni kanske hafva igen snödrifvorna och tjugu graders köld? Är solen inte er i smaken?»
»Jo-o, men det är så förskräckligt varmt och tort, och så dammar det.»
»Ni är bra svår att tillfredsställa, hr Mörk. Jag fröjdar mig åt den klarblå himmeln med de små silfverskyarne, åt värmen, åt den vaknade naturens glädje öfver att hafva sluppit från den långa, otäcka vinterdrömmen och snömaran och isspökena.»
»Ja, ja, det är visst mycket bra, alt det där, hr Munter, men vi behöfva regn, och så skall jag säga er, att vi nog få bot för den här värmen. Tro mig, att vi snart få ett förskräckligt väder.»
»Nå, då kommer ni att se nöjdare ut, förmodar jag.»
