»Hm, det vill jag just inte säga. Hvad har man egentligen att glädja sig åt här i verlden?»
Hr Munter förlorar tålamodet, svänger sig om och ilar från hr Mörk, hvilken med dystra blickar står och stirrar på det solglittrande vattnet, som så öfverdådigt lekfullt kilar från Mälaren ut i Saltsjön och hoppar omkring Strömkarlen, som dag ut och dag in bär människor från Slottsbacken till Museum och från Museum till Slottsbacken.
»Se icke ledsen ut, Strömkarl!» säger vågen och smeker honom på långsidorna, skvätter omkring bogen och drifver allehanda upptåg bak om aktern.
»Puff, puff, puff», säger Strömkarlen, »inte är jag ledsen, fastän det här är ett släpgöra, men jag gör många angenäma bekantskaper och har förvärfvat stor människokännedom.»
»Det tror jag, det», säger vågen och kilar af för att lemna plats åt kamraterna, som alla komma upp från Mälaren, från gamla Björkö och Strengnäs och ännu längre bort, och alla äro glada och uppsluppna och fröjda sig åt sjölifvet i solglansen. De dansa sedan ut i verlden, långt, långt bort, förbi både Skeppsholmen och Kastelholmen, längs Biskopsudden, Täcka Udden och Blockhustullen, och hitta de några isbitar vid stränderna, så spotta de på dem och ropa: »gå och lägg er där nere på botten!»
Se där på södra stranden sitter ännu »Finska jungfrun», ett gammalt vinterspöke, som underrättar om att finska viken ännu är isbelagd. När hon försvinner, kan man vara säker på — så förkunnar folksägnen — att segelfarten är öppen långt öster ut.
Men ingen tittar åt »jungfrun.» Det är ej tid med någon kurtis, ty man skall ju ut till Vaxholm, inspektera
