»Träffningen! Vi ha ju hela dagen inte gjort annat än skjutit och slagits.»
Det hade hr Pettersson icke sett. Han hade följt med ett regemente som icke lossat ett enda skott. Och dess utom hade man ju icke stått uppstäld.
»Tror ni, att jag inte vet, huru ett fältslag skall göras?» utropade hr Pettersson. »Då ställer man upp sig på två linier, midt emot hvar andra, och så börjar man skjuta. Artilleriet står i midten, och kavalleriet är på bägge flyglarne. Så gick det till i Sveriges ärofulla tid, och det dugde det, skulle jag tro. Hvad är det för taktik, att slåss huller om buller, det ena regementet här och det andra där bland skogssnår och bärgsskrefvor . . . Men, hvad är det jag ser? Är det du, Kalle? Hur har du kommit hit?»
»Jag följde med Garibaldi från Riddarholmen klockan half tu, för si, patron, jag hörde hur de sköto hela dagen och till sluts kunde jag inte hålla mig längre. Det är min lille bror som ser efter boden, och skulle han behöfva gå ut, så stannar nog Surre kvar. Jag lade för säkerhets skull ett godt ben bak om disken . . . Jag kan annars säga patron, att det inte är någon enda människa i sta’n. Hela Stockholm är med på fältmanövern.»
Patron hade lyckligtvis funnit ett natthärbärge i ett uthus på Drottningholm. Han dignade ned af trötthet och förargelse. Om hans krafter för tillfället medgifvit det, skulle han gifvit bodgossen en handgriplig föreställning om hvad en fältmanöver egentligen ville säga; men han var för trött.
Han hade trafvat och sprungit hela dagen i hopp om att slutligen få se ett verkligt fältslag. När aftonen kom, hade han ingen annan behållning än att han hört många skott, var våt, sönderrifven, hungrig, törstig, fullkomligt
