hade sin konstvänliga tillfredsställelse öfver fröken Grabows intagande företeelse på scenen, då plötsligt utsigten helt och hållet försvinner. En »främmande kropp» hade trängt sig mellan honom och de spelande, och denna kropp var ej blott af så storartadt omfång, att total förmörkelse inträffade, att scenen undanträngdes med hela sin belysning, att man icke såg en skymt hvarken af hofkapellmästaren eller någon enda af hofkapellisterne, utan denna kropp var äfven så tät, att icke ett enda ljud mera trängde fram till den olycklige teatervännen.
Han hörde ingenting och hvad han såg, då första öfverraskningen gifvit vika, var endast en ofantlig ryggtafla. Om han riktigt ansträngde sig för att skåda uppåt, kunde han se att ett hufvud satt ofvanför den ofantliga ryggtaflan, men ett hufvud, som räckte ett godt stycke uppåt raderna.
Det var en jätte, en fullväxt jätte, hvilken vanligtvis brukar visa sig för pengar, men denna afton hade själf gifvit ut pengar för att visa sig i kongl. Stora teaterns salong, så vida ej kongl. teaterstyrelsen anstält honom för att fylla parkett, som den kvällen var alt för glest besatt.
Vi skulle nästan misstänka det senare. En jätte kan vara god att hafva i teatersalongen. Publiken tycktes finna nöje i att betrakta honom, men de som sutto bak om »fenomenet» hade icke roligt. De hade önskat fly till en foyer, om det funnits någon. De skulle med största nöje hafva infunnit sig i en foyer, i stället för att, då de flydde för jätten, trängas framför en disk och knuffas bland högt lyftade glas, ur hvilka det ofta flyter mera på grannens rygg än i den drickandes strupe.
»Ty tio skvalpa ut, när en får dricka,»
