sjöng Acharius, och om detta är en ur nykterhetens synpunkt ingalunda förkastlig omständighet, är den dock ur snygghetens mindre behaglig.
Nya teatern kom och skulle göra förbättringar i så mycket, äfven i foyerväsendet. Ett stort och präktigt rum skulle till foyer upplåtas.
»Ändtligen!» utropade de som veta hvad en foyer verkligen betyder och hvad han kan uträtta och som så länge gått och längtat efter en sådan tillflyktsort. Men öfverraskningen var icke angenäm, då man under ett uppehåll i »Ett handelshus’» affärer kom in i den nya foyern och fann honom fullproppad med bord.
Krog! Det var afsigten med Nya teaterns foyer, och den enda skilnaden mellan den nya krogen och de gamla teaterkrogarne var att fruntimmer verkligen besöka den förra, kanske ett steg framåt, men ett tämligen tvifvelaktigt. De flesta fruntimmer sitta dock kvar i salongen under mellanakterna och de flesta herrarne låta dem sitta där, medan de själfva skynda till punschdisken.
Men man inbillar sig, att man har en foyer. Man drifver fram och till baka i Nya teaterns korridorer. Någon drift i den vanliga bemärkelsen kan i Stora teaterns eller i Dramatiskans korridorer aldrig komma i fråga. Man nöjer sig med dessa fosterländska korridorer, man går i dem och svärmar för alt hvad för öfrigt utländskt är.
Innan Nya teatern reste sig och upplät sina breda lustvandringsgångar, svärmade man i alla fall för de utländska storheterna eller åt minstone de utländska namnen. Man afundades Göteborg, som en gång fick ett helt italienskt teatersällskap till sin teater och som kunde på Södra Hamngatan klistra upp en jättelik affisch med
