Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/185

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
I FOYERN

jättebokstäfver om Carolina Casanova di Cepedo, prima donna assoluta dramatica. Här i Stockholm hade man då ännu icke haft något så välklingande — på sin höjd, någon enda gång en signora Cari, en signora Sorandi, men en signora Trebelli viste man då ännu icke af. Hvad förslog dess utom en och annan signorina mot en hel äkta importerad italiensk operasäsong? Hvad var det väl mot Linda Carraciola, prima donna assoluta leggiera som det också stod på Södra Hamngatans knut? Hade man i Stockholm någon enda prima donna som kunde kallas assoluta leggiera, absolut af den lätta sorten?

Stockholm hade haft en signor Ambrosi, Garibaldis unge pipare, icke trumslagare som först uppgafs, en god och älskvärd sångare, men göteborgarne fingo tag i Vincenzo Sabbatini, och det var ej hvardagsmat. Man hade visserligen aldrig förr hört talas om Vincenzo Sabbatini, men det lät mycket ståtligt, riktigt helgdagsaktigt. Man var bara rädd för att d:r Hedlund skulle anse honom höra till de öfverflödiga helgdagarne.

I Stockholm hade man visserligen ännu hr Arnoldson och hr Dahlgren och hade nyss förut lagt sig till med hr Lundqvist. Men hvad är väl Arnoldson mot en Sabbatini, en riktig operaitalienare? Månne amfiteatern är fullsatt, när hr Arnoldson sjunger? Det är möjligt att den är det, men något assoluto i den vägen vågar man aldrig uppgifva. Låt en Sabbatini komma hit, och vi våga försäkra, att amfiteatern skall vara utsåld redan en kvart efter det man fått veta, att en sådan primo tenore assoluto eroico nedlåtit sig att komma ända till Stockholm för att lyckliggöra vår kungliga scen. Utan att säga det ringaste nedsättande om en hr Sabbatini, en hr Madrassi eller en hr Caraffini — namnet gör ingenting till saken, blott det slutas på i, hälst på ini