Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
175
I FOYERN

— är det dock mycket möjligt, att en sådan med knapp nöd kan få anställning vid en teater af tredje ordningen på Europas fastland. Men här ... Har ni hört Sabbatini ... Madrassi ... Caraffini eller hvad den gudomlige italienaren heter?»

»Om jag hört honom? Så ni frågar! Jag hörde honom i Göteborg och redan förut, jag tror det var i ... i Batignolles. Å, förtju-u-usande! Hvilken timbre, hvilken skola! Evviva Sabbatini!»

Sådana äro vi, ej blott på amfiteatern, utan äfven på parkett och första raden, också högre upp. Vi äro alt för blygsamma att sätta något egentligt värde på hvad vi själfva ega. Utländingen upptäcker dock stundom, att vi hafva goda tenorer. Kan han komma åt dem, så kniper han dem. Han försmår ej häller sopraner. Labatt, Nilsson, Pyk ... ack, tala ej om hvad vi aldrig få höra mera!

Hvarför äro vi ej tenorer allesamman, vi karlar som njuta af Stockholms teaterfoyers? Att sitta i en mörk vrå, insvept i en gammal nattrock och skrifva krönikor och sedan kanske häfta hop dem och afyttra dem pundvis är hvarken så roligt eller så inbringande som att stå i granna sidenrockar och kanske i skira silkestrikoter, sminkad och vacker, och taga höga C. på en festligt upplyst teater, omgifven af en underskön natur, hvilken ehuru endast af papp och väf likväl är betydligt mera poetisk än ett gammalt skrifbord med dammiga luntor, skrynkliga tidningsblad och utbrunna cigarrstumpar.

I hvilket förhållande står nu författaren till sin publik? Det veta vi sannerligen icke, ty vi hafva aldrig haft publiken för våra ögon. Tenoren i silkestrikoten kan däremot se, huru eldiga blickar riktas mot honom, huru rosenläppar småle och de sötaste små händer i de