och hr Andersson, »fabrikens verkmästare», föreslog »arbetsgifvarens» och sexgifvarens skål i ett glas punsch.
Följande dagen stod det i alla tidningar omtaladt, att fabrikören Johan Pettersson aftonen förut stält till en fest för sina talrika arbetare, ett prof på det goda förhållande, som eger rum mellan arbetsgifvare och arbetstagare i detta »industriela etablissement», att tal hållits och skålar föreslagits samt att festen icke slutat förr än närmare midnatt. Det stod ingenting om efterspelet, då hrr Andersson och Lundström bägge dukade under för en inbördes strid.
Inga arbetarfester ännu i år? Hvad vill det säga? Och offentliga middagar sedan på Grand Hôtel eller Phœnix eller Hasselbacken? Skulle vi icke mer ega några store män? Eller hafva vi icke något utmärkt att fira? Eller är det ondt om kronorna? Med sedelettorna är det snart slut, det är säkert.
Skulle det vara möjligt, att man håller mer på silfverkronorna än på papperspengarne? Hvilken omstörtning då i våra hufvudstadsförhållanden! Det vissa är, att det varit mycket tyst i de vanliga högtidssalarne och en nästan fullständig missväxt på offentliga fester.
——————
