Från riksdagen.
(Maj 1876).
Nyss före de senaste riksdagsvalen föreföll följande
samtal, för hvars sanningsenlighet vi skulle kunna gå i
borgen, mellan ett par unga fruar som sammanträffade
vid en järnvägsstation i södra Sverige:
»Är det sant, söta du, att din man skall väljas till medlem af Andra kammaren? Jag ville bra gärna veta, om vi träffas i Stockholm fram på nyåret, ty, ser du, min man kommer bestämdt med, och då sitter jag naturligtvis inte hemma.»
»Nog tror jag, att min man får de flesta rösterna. Han står väl med det rådande partiet.»
»Gud bevare oss! Är det det partiet som väljer honom. Då får du min sann inte för roligt.»
»Hur så, kära du?»
»Jo, hör han till hvad de kalla majoriteten, så sätta de in honom i ett utskott, och det är det förskräckligaste jag vet. Usch! jag har varit med om sådant en föregående riksdag. Majoriteten trodde, att min man skulle hålla med den, och därför fick han plats i ett utskott. Om morgnarne, när vi fingo Dagbladet till vår
