värnpligtens vänner stört freden för oss. Hasselbacken duger ej häller, ty där öfverflödar det af militarism. Nej, jag vet ett ställe, där vi få vara i fred, dit ingen väpnad hand tränger, där intet luftdrag kännes och vi äro i skydd för en näsvis sol, långt bort från den bullersamma verlden och likväl midt i stockholmslifvet.»
»På Medborgarkronan!» hördes en röst i hopen.
»Någon medborgarekrona fins ej mer», förklarade förslagsställaren. »Så har man åt minstone sagt mig. Tennknappen lär också hafva försvunnit. Messingsstången håller sig ännu blank, men är inte så lysande som Gyllene Freden. En glad vårdag vid Österlånggatan, kan man tänka sig något mer vederkvickande? Och namnet sedan! Det är ju enkom gjordt för oss, ett helt program. Skylten hänger redan ute. Vi ha intet annat att göra än slå oss ned där och börja med smörgåsbordet.»
Nå ja, man slog sig ned på källaren Freden, man åt och drack och vardt glad.
»Om vi nu skulle tala till Europa?» föreslog den gladaste bland de glade. »Ett telegram till Génève kunde icke skada. Kypare . . .»
»Duger inte», sade det öfriga sällskapet.
»Nå, till Danmark då? Äfven där finnas folkombud, som inse att ett lands försvarsverk inte behöfver ordnas förr än man hunnit skaffa sig en fiende, insigtsfullt och praktiskt folk. Må vi telegrafera till dem, mina herrar, och låta dem veta, att vi för närvarande njuta Fredens välsignelse och derför inte oroa oss öfver någon ofred!»
Glädjen steg till sin höjd under detta tal. Deltagarne i Fredsbanketten talade alla på en gång och om de mest olika föremål.
»I den Gyllene Fredens namn tackar jag er för den
