Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/202

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
191
DET SER MÖRKT UT

sin dotter; »annars tycker pappa, att det är onödigt att ge dig en ny klädning till hösten».

Tro dock icke, att den som yttrar något sådant ej skulle känna sig af sitt hjerta manad att äfven med yttre tecken i det längsta visa sin aktningsfulla saknad och äfven sin uppriktiga sorg öfver en enkedrottnings frånfälle! Men man är icke mer än människa, äfven om man uppriktigt sörjer en god enkedrottning, och man kan ju ha sina små beräkningar i afseende på svart barége och andra klädningstyger. Det är ju icke något ondt däri, allra minst något hotande för konungamakten.

Mörkt ser det ut, det är visst, men det är enhet och stil i detta mörker. Tänk, om äfven fruntimren en gång skulle komma till en sådan öfverensstämmelse i drägten som karlarne redan länge haft! Skulle det fordras furstliga dödsfall för att åstadkomma sådant? Det vore sorgligt.

Uppriktigt sagdt, äro vi visst inga ovilkorliga vänner af den i allmänhet mörka, alt för tungsinta mansdrägten i våra dagar. Vi skulle mer tycka om litet gladare färg, liksom vi utan tvekan skulle, i fall sådant på oss berodde, afskaffa svalstjärtsrocken, i dagligt tal kallad frack.

Ännu hafva vi icke träffat någon enda mansperson i vår verldsdel hvilken ej antingen skrattat åt eller svurit öfver eller både skrattat och svurit öfver nödvändigheten att vid barndop, fina middagar, baler, begrafningar och andra glada tillfällen ikläda sig frack, vanligtvis svart.

Vid bröllop i några delar af Europa, t. ex. inom den riktigt fina verlden i Paris, nyttjas oftast icke svart frack, åt minstone ej af brudgummen — naturligtvis ej häller af bruden. Den senare är alltid hvitklädd, från och med de hvita orangeblommorna på kapitälen ända