till de hvita skorna på piedestalen; men brudgummen uppträder-i blå rock — redingote — hvad vi, löjligt nog, kalla »bonjour», och ljusgrå benkläder.
Med detta undantag, gifter den bildade verlden sig i Europa i svart frack, den bildade manliga verlden nämligen, men äfven då kan man få höra ett: »den fördömda fracken!» När icke ens bröllopsglädjen förmår undertrycka det utropet, kan man väl veta, huru det skall låta vid alla andra högtidliga tillfällen.
»Den odrägliga vaktmästaruniformen», heter det, liksom icke en vaktmästare borde behandlas med ganska mycken uppmärksamhet i en tid, då människan så ofta utvecklas från vaktmästare till diskontör, efter 40 procent och en liten »dusör», och sedan räknas till den »höga finansen». Om man ännu icke gör bankdirektörer af vaktmästare, så är detta endast en tidsfråga.
Men fracken håller i sig. Han är, om icke outslitlig, hvarpå de hvart annat eller hvart tredje år återkommande skräddareräkningarna gifva det sorgligaste bevis — en man af riktigt fin verld har till och med på hvarje års räkning en svart frack, och det är då ett bevis på att man är alldeles ofantligt eftersökt såsom sällskapskarl — om icke outslitlig, sade vi, dock oåtkomlig såsom samhällsinrättning. Någon omstörtning tyckes aldrig kunna komma i fråga.
Och det är just den dystraste af verldens alla frackar, den enhälligt svarta, som herskar såsom en »envålds, allom bjudande souverain». I förra århundradet hade man ej blott röda, gula, gröna och violetta frackar i sällskapslifvet, utan äfven randiga, rutiga och spräckliga, i en mångfald af förut aldrig anade och sedermera aldrig återkomna färgsammansättningar. Man hade sådana frackar af sammet, siden och alla slags dyra väfnader.
