Det var en brokighet och en omväxling som gaf sällskapet ett helt annat utseende än nu för tiden, något gladt, stundom rent af öfverdådigt muntrande, sprittande, kanske dock stundom alt för rutigt, spräckligt och tokigt. Det var i hvad fall som hälst mer måleriskt än nu, det kan ej nekas. Men hvilken vanvettig äflan att förekomma i den grannaste fracken, den som kostade mest och därigenom kunde hålla alla andra på afstånd!
Huru annorlunda i våra dagar! Nu kan det visserligen vara skilnad på frack och frack, en som är gjord hos stadens förnämsta skräddare eller af en liten lappsömmare i Yttersta Tvärgränd, men svarta äro de alla och af kläde äro de alla, äfven om klädets finhet och dyrhet kunna vara mycket olika, samt om den ena är gjord i år med korta skört, men en annan har långa skört och därigenom visar sig litet gammalmodig.
Det är åt minstone en sträfvan till likformighet, någonting klassutjämnande och demokratiskt. Kom aldrig och kalla den svarta fracken ett aristokratiskt plagg, ty det är orättvist i högsta grad. Hvar och en karl, som ej vill anses för en riktig stackare, söker att skaffa sig en frack för att »se ut som folk», när tillfälle gifves.
Vackert är det icke, därom kunna vi komma öfver ens, men sin fördel kan det dock ega. På svart frack igenkänner man den bildade verlden.
Och rockarne sedan, de som hafva skört ej blott bak, utan äfven fram, äfven de äro ju tämligen lika inom samma verld, så länge man blott ser på karlarne.
Men för att få någon öfverensstämmelse i det täcka könets klädsel fordras en allmän landssorg. Vi önska visst icke, att fruntimmerna skola alltid kläda sig i så mörka färger som under en sådan sorg — långt därifrån!
