Aftonbladskontoret och skulle skynda sig hem med tidningen, sedan hon först genomögnat innehållet. »Du, min skapare, skulle Jensen lemna mig! Det blir min död.»
Hvem skulle nu följa henne på hennes ut-söndagar? Åt hvem skulle hon nu koka kaffe, när herskapet vore borta? Hvem skulle nu förtära alt smått och godt hon kunde lägga afsides?
»Jensen, Jensen,» utropade hon med tårade ögon. »Har du redan kanske marscherat hem? . . . Under full musik, står det i Aftonbladet. Det är nedrigt . . . Inte ett enda ord till afsked ens!»
Jungfru Kristin hade fallit i vanmakt midt på gatan, om hon ej varit tvungen att springa hem med Aftonbladet.
Hvar enda jungfru Kristin i hela Stockholm jämrade sig på samma sätt i två dagar och en natt. Alla tänkte på att flytta till Norge, att för alltid lemna detta Stockholm som blifvit så »otäckt» sedan Jensen marscherat. Saken var verkligen af ganska allvarsam art.
Då, på tredje dagens morgon, just som Kristin satt och malde morgonkaffet, inträdde Jensen i köket. Kristin tappade kaffekvarnen, när hon slog i hop händerna af glädjerik öfverraskning, och hon skrek:
»Jensen, Jensen, är det verkligen du?»
»Ja, s’gu er det jeg,» svarade Jensen och sporde, om Kristin hade något att gifva honom att dricka.
Han var »uhyre» törstig och äfven »sulten», för han hade varit ute på ett par dagars militärpromenad.
Jungfru Kristin hade undgått den hotande faran, åt minstone för den gången. De norske skarpskyttarne hade ingalunda öfvergifvit Stockholm, blott för ett par dagar därifrån aflägsnats. Tidningarna voro illa underrättade. Alt var som förr.
