meddelanden af mångahanda slag, hvilka trängdes om plats i tidningarna.
Och likväl: »just ingenting, rakt ingenting!»
En tidningsman kan nog vara att ömka mången gång, ty yrket är egentligen icke ett af lifvets allra nöjsammaste, men grundar medlidandet sig på den föreställningen att han skulle vara i förlägenhet för »spaltfyllnad», då är det alldeles öfverflödigt, och då anhåller hvarje tidningsman att få detta medlidande öfverflyttadt på de stunder, under hvilka han grubblar öfver svårigheten att skaffa plats för alla de uppsatser, stora och små, som skola intagas i bladet. I den senare omständigheten ligger just svårigheten, men icke i den förra, och detta gäller tillståndet i allmänhet. Kommer därtill en så händelsediger sommar som den ifrågavarande, äro tidningsmannens bekymmer ytterligare ökade.
Hvar göra af alla dessa tusentals serber, som ömkligen dödas af de segrande turkarne, och dessa tusentals turkar, som få bita i gräset för de oöfvervinneliga serberna? In i spalterna med dem! Allmänheten vill ovilkorligen se dem.
Hvar få rum för järnkontorets kollektivutställning, för Fagerstas, Sandvikens m. fl. utmärkta alster af ett öfverlägset material, för Liljeholmens ljus, för Rörstrands sköna Majolica, Gustafsbergs präktiga fajans och parian, Rejmyre glas, Forssells och P. N. Bergströms ludna mästerverk, för Drags och Bergsbros förträffliga ylleväfnader och alt annat som väcker bifall på verldsutställningen? In i spalterna med dem! Man skall ovilkorligen se dem där, i fall man fått förhinder att söka upp dem i Amerika.
Huru skaffa plats åt ryttmästaren Liedbergs tjur och hans fem herrgårdskor, åt Kockums tjur och Alnarps
