Våra sommarställen stå obebodda, det är så tyst på crocketplanerna, inga årtag höras på sjön, aborrarne gå ända in till bryggorna och taga de öfvergifna fiskredskapen i skärskådande. Alt detta har Kristina Nilsson stält till.
Men kunna då alla som öfvergifva sina sommargudar på landet få höra henne? Visst icke, men alla önska det, och många gifva sig äfven utseende af att hafva fått sina önskningar uppfylda, ehuru detta möjligtvis kunde vara tvifvel underkastadt. Vi vilja visst icke påstå något, men nog veta vi hvad vi tänka, då fru . . . ja, det kan vara likgiltigt hvad gumman heter . . . då frun, säga vi, hvarje dag som vi möta henne och utropa: »Nej, se fru . . . är i staden», svarar: »Ack ja! Jag har naturligtvis kommit in för konsertens skull», och detta upprepas, antingen det är konsert den dagen eller icke.
Man började att rynka på näsan eller draga på skuldrorna och se litet tvifvelaktig ut, när fråga uppstod om Kristina Nilssons stora konstnärsskap. Man har slutat med att förklara sig fullständigt öfvervunnen.
Det är en stor seger för en konstnär, när en främmande allmänhet tvingas erkänna, att konstnären måste räknas bland de mest framstående; det är kanske en ännu större seger, när konstnärens egna landsmän nödgas medgifva, att främlingarnes dom varit fullt rättvis, fastän dessa landsmän hittils ansett sig kunna tvifla på den rättvisan.
»Ingen är profet i sitt eget fädernesland». Det är ett sant ordspråk. Huru ofta finner man icke, att just de som borde mest glädja sig öfver en utmärkt persons väl förtjänta framgång rycka på axlarne däråt och låta förstå, att framgången egentligen icke är så förtjänt eller, till och med, att det alldeles icke är någon framgång.
