Många bland oss hafva icke glömt, huru en bland århundradets största konstnärinnor, Jenny Lind, bemöttes af sina landsmän just under den tid, då hennes rykte var som störst i hela den bildade verlden. Hvilken afund, hvilket förtal, hvilka osanningar omhvärfde icke hennes namn! Huru sökte man icke nedsätta värdet af denna ädla kvinnas enskilda personlighet, då man icke kunde förringa hennes värde såsom konstnärinna, ehuru äfven detta ingalunda lemnades oförsökt! Smädarnes tungor hafva icke ännu kanske helt och hållet tystnat, men det stora konstnärsryktet lyser dock vida däröfver, under det konstnärinnan själf dragit sig från den vädjobana, på hvilken hennes rika lagrar voro inflätade med ganska många törnen från det fädernesland som hon dock så högt älskade och fortfarande älskar samt hvilket genom henne gjorts minst lika ryktbart som genom dussintals statsmän och tusentals krigare.
Den svenska konstnärinna, som näst efter Jenny Lind vunnit det största bifallet bland jordens mest bildade folk och gjort det svenska namnet mest aktadt och älskadt, har också delat sin stora företrädarinnas öde. På Kristina Nilsson har man stält kanske ännu större anspråk än på Jenny Lind, under det man lika mycket klandrat dem bägge äfven i deras enskilda, lika rena och öfver alt klander höjda lif. Hvarför? Det skulle vara omöjligt att uppgifva eller ens ana, om man icke viste, att det ofvan anförda ordspråket har en så gällande kraft i detta land.
Icke kunde väl Kristina Nilsson varda en sådan storhet inom konsten, hon, den lilla smålandstösen, då så mången annan, väl boren och väl fostrad, icke lyckats hinna storheten! Rakt omöjligt. Man hade hört talas om, att hon gjort ett mycket lyckadt första
