När hösten kommer.
(Sept. 1876).
Det börjar arta sig till ett verkligt hufvudstadslif
igen. Vi hafva sett ångbåtar fylda med flyttsaker och
nästan i fullständig saknad af mänsklig däcks- och
salongslast, på sin höjd någon kvarglömd sommargäst som
krupit i hop vid skorstenen och gör sorgliga betraktelser
öfver sommarnöjena hösttiden.
Vi hafva skådat rustvagnar proppade med lätta sommarmöbler, hvilka skola öfvervintra i staden, madrasser, gungstolar och gungbräden, byråar och vattentunnor som pyramidaliskt rest sig i vädret, och på spetsen en sommarsoffa, på soffan en liten husjungfru och i den lilla husjungfruns sköte en s. k. pigspegel. Sådant tyder på, att det stockholmska landtlifvet är slutadt för i år. Det finnes äfven andra tecken, lika osvikliga.
Här om morgonen kommo vi upp till »tysta Marie». Om ni är stockholmare, vet ni naturligtvis hvem tysta Marie är och hvar hon bor, men för vännerna i landsorten kunna vi upplysa, att hon har »kaffeservering» en trappa upp i n:o 6 vid Jakobs Kyrkgata. Lägenheten är icke så lysande som en Davidsons, en Cadiers, en Josephsons, en Lagergrens, en Blanchs o. s. v., men det
