rikaste grönska prunkande gräsmattor, bland färgrika, doftande blommor, lummiga buskar och frodiga trädgrupper.
Om något sådant kunde väl Karl den trettonde aldrig drömma, och ej häller den som lät resa hans bild.
Sandhafvet och sumpmarken äro förvandlade till fast land, där man äfven en regnvädersdag kan gå nästan torrskodd, så fast är marken, under det man fordom sväfvade i fara att drunkna också då det icke kom något vått ofvan från. En het och torr sommar hafva vi haft, men gräsplanerna i Kungsträdgården hafva ej en enda dag sett afmattade ut.
Kungsträdgården har dock en medtäflare, det är sant, nämligen Berzelii park, hvars gräsmattor äro lika friskt grönskande och hvars blommor fägna ögat i lika hög grad. Den lilla anläggningen på andra sidan om den ännu s. k. Nybron, en bro på fasta landet, har också sträckt upp sig under den förflutna sommaren.
Och Artilleriplanen . . . nej, nu var det slut med det vackra. Låt oss icke tala om Artilleriplanen tills vidare, och ej häller om Humlegården, ty då falla vi i svårmod, och det är sannerligen icke roligt! Men älskar ni det Stockholm som går, så skynda er till sagda Humlegård och tag den s. k. rotundan där i skärskådande.
Det är en märkvärdighet af första ordningen. Dröj icke, ty då kan det hända, att rotundan ramlar, innan ni kommer dit, och då har ni gått miste om åsynen af en högst egendomlig byggnad i en hufvudstadspark.
Någon har föreslagit, att dammen i norra delen af Humlegården skulle fyllas på det sätt, att rotundan vräktes ned där. Förslaget är icke så tokigt, ty då slapp man från bägge två på en och samma gång och kunde utan förargelse taga genaste vägen till den nya
