villastaden, som växer upp norr om Humlegården. Men i granskapet ligger också tältstaden, och det är ett sorgligt blad i den stockholmska nutidskrönikan. När skall bostadsbristen minskas? Aldrig, svaras det. Ljufliga utsigter!
Då har man bättre utsigt från »Belvederen» — vackert svenskt ord — på Djurgården, det höga utsigtstornet, hvarifrån man kan skåda öfver hela stockholmstrakten, se de skönaste naturtaflor, för närvarande i höstbelysning, i fall det ej är alt för mulet, och alldeles icke tvingas att tänka på bostadsbrist. Att halft annat hundratusen människor icke skola få rum i Stockholm finner man bra underligt, när man från Djurgårdstornet eller från Mosebacke blickar ut öfver hufvudstaden.
Längre utflygter än till Djurgården och Mosebacke gör man väl icke nu på hösten från det egentliga Stockholm. Man far fortfarande »Jorden rundt på 80 dagar». Det har man nu hållit på med några och sextio gånger, och ännu är det väl långt till »Jordens» ända. Men så har man också »Sullivan». Minnes ni Sullivan-Sundberg och Sullivan-Kinmansson? Ja, vi fråga icke er, älskvärda fröken, ty det vore oartigt att förutsätta, det ni kunde hafva varit med på den tiden; men vi vända oss till de äldre herrarne, hvilka kanske draga sig till minnes, då de den ena aftonen på kungliga teatern förklarade hr Sundberg vara en ypperlig Sullivan och aftonen därpå sade det samma om hr Kinmansson på dåvarande Mindre teatern, men det är nu många år sedan den tiden, och hvart enda år har haft sin höst.
——————
