Skulle kamrern någon enda gång, under det han icke hade »semester», vilja skolka och sysselsätta sig med aborrarne i stället för med kollegiehandlingarna, låter han blott ångslupen stå kvar i förmaket och skaffar sig för den gången ut till landet samt sedan in därifrån på något gammalmodigt sätt. Det kan han ju underkasta sig för en enda gång.
»Är kamrern inte här i dag?» frågar presidenten, som ej sett till den för öfrigt alltid påpasslige tjänstemannen.
»Jo, det måtte han väl vara», svarar vaktmästaren, »ty här står hans ångslup.»
»Ja så, är slupen där, då är det bra», säger presidenten; »men jag tror, att Andersson får bära ned min slup litet tidigare i dag. Jag har åtskilligt att uträtta på landet.»
Visst har presidenten åtskilligt att uträtta. Han skall sätta sig på gungbrädet, röka sin cigarr och höra på hur gräset växer.
Andersson bär genast ned presidentens ångslup, men som han väl begriper, huru det hänger i hop med kamrern, så hyr han ut dennes slup till en af extraordinarierne, som med ett par kamrater genast kilar ut till Lidingöbro, där de då icke behöfva bero af »Idun» och »Brage», utan kunna i allsköns lugn fortsätta kägelslagningen, blott kamrerns slup kommer upp i kollegiets förmak innan kl. 10 påföljande dag. Den där uthyrningen finner Andersson tillfälle att ganska ofta förnya och därmed lägger han grunden till den diskonteringsrörelse som sedan sätter honom i stånd att gå in i fastighetsegareföreningen.
Se där, hvad dessa små ångslupar kunna uträtta! Och de kunna åstadkomma ännu mycket mer. Det
