kommer kanske en tid, då de små ångsluparne kunna göras ännu mycket lättare och bekvämare än nu, då man kan vika i hop dem och stoppa dem i fickan och således ej behöfva anlita Andersson, stadsbud eller Kristin för att forsla dem till och från hamnen.
Har man ej redan fått fick-kök! Hvem kunde hafva trott det för några år sedan? Efter de stora, väggfasta, murade spislarne, hittade Bolindrarne på sina flyttbara järnspislar. Så kommo fotogén-köken, ganska goda och användbara, men som ej kunna stoppas i fickan, åt minstone ej utan olägenhet för näsduken och cigarrfodralet. Nu har uppfinningen verkligen hunnit så långt, att man har fullt bekväma fick-spislar. I ena fickan stoppar man spiseln och i den andra ångslupen. Hvad som skall tillredas i spiseln fördelas på familjens öfriga medlemmar att forsla. Och så bär det af ut på sjön.
Hvilket härligt, oberoende sommarlif! Huru det kommer att gå med Davidson på Hasselbacken, veta vi sannerligen icke. Hvar och en som har någon känsla för hemmet i fria luften eller hemmet i gröngräset går väl under sådana omständigheter icke på värdshus, utan sätter sig och de sina i fick-ångslupen, ångar af till någon vacker holme, slår sig ned i det gröna och tar fram fick-spiseln. Efter en stunds »ljuft göra intet» har man sin middag färdig, njuter däraf med all den friska matlust som ren luft, doftande gräs och blommor samt full frihet kunna åstadkomma. Man njuter i dubbelt, tredubbelt mått, ty hela nöjet kostar så ofantligt litet.
Men bränslet till spiseln? Är det sagdt, att man alltid hittar på sådant, där man slår sig ned? Och dess utom sotar man kanske ned sig, hvilket är mindre behagligt, i synnerhet om pappa bjudit kunglig sektern att
