Också ett sommarnöje.
(Juli 1877.)
»Ändtligen!» utropade vår gamle vän registratorn,
då vi här om dagen stötte i hop med honom på
Norrbro. Han såg mycket nöjd ut.
»Har registratorn ändtligen fått regn på sin gräsplan på landet?» frågade vi.
»Regn! Gräsplan!» snäste han oss. »Hvem tusan bryr sig om sådant! Tror ni kanske, att jag bor på landet? Nej, jag tackar. Sommaren älskar jag, men inte sommaren på landet, utan i staden, i Stockholm, där sommaren är skönast på hela jorden.»
»Å,» vågade vi invända. »Den kvafva luften, de dammiga gatorna . . .»
»Prat!» afbröt registratorn. »Är det kvaf luft vid Norrström? Dammar det i Strömparterren kanske? Det är bara tomma talesätt, som man nog skulle vänja sig af med, om man bara ville lefva som jag. Så snart jag fått min semester — det satt hårdt åt i år att komma lös, ty tjänstemannabristen är i tilltagande, skall jag säga. Ja, tro mig, det kommer en tid, då man får gå omkring och söka efter en kammarskrifvare och då man kommer att annonsera i Dagbladet efter tjänstemän af alla grader.
